Östermansk triumf i Göteborg

Av Matti Månsson
I Bildspel
27 november 2018
4 kommentarer

I ett rått novemberdis stod rikets andra stad som värd för säsongens tredje GP-tävling. 39 föranmälningar följdes smått sensationellt av 39 hoppfulla ansikten på plats i Masthuggets Hus, ett saltstänk bort från den soon-to-be legendariska bordshockeybaren Kellys i Göteborg. Det faktum att Göteborgs GP i år tagit över Stockholm Opens status som World Tour-tävling manifesterades främst av den kringresande bordshockeynomaden Simon Thomas deltagande, samt en något högre summa ranking- och tourpoäng i potten. Det absoluta toppskiktet av svensk bordshockey hade infunnit sig i form av Oscar Henriksson, Hans Österman och Joakim Lundin. I skiktet under följde emellertid Göteborg Open årets trend med en något skralare uppslutning spelare, vilket stärkte de tre toppspelarnas favoritskap än mer.

Traditionellt spelupplägg med två kvalgrupper följt av en finalgrupp och en placeringsgrupp stod på menyn. Kring elimineringsstrecket i de båda kvalgrupperna stred en uppsjö spelare med blandad rutin och svårtippad form, vilket gav upphov till dramatik, kanske t.o.m utöver det normala. Något halare isar än brukligt fick även en del tävlande att famla efter spelidentiteten, vilket ytterligare eldade på ovissheten kring vem som skulle falla på snöret redan innan lunch. I grupp 2 fick Rookie-SM-finalisten Johan Yrlid syna den deprimerande 13:e-platsen (precis under strecket), medan exempelvis Liv Österman imponerande travade vidare till finalgrupp. I grupp 1 nådde spänningen sin kulmen i streckstriden mellan den outtröttliga veteranen Wilhelm Pössl och framtidslöftet Hugo Lönnqvist, där den sistnämnde vann sin första finalgruppsbiljett efter målfoto och inspirerande spel.

I finalgruppen följde utfallet oddsen på ett mer bekvämt sätt. Doldisarna Stefan Lemming och Mattias Kralmark säkrade emellertid sina andra playoffplatser för både säsongen och karriären på bekostnad av bl.a. rutinerade Jerry Wikström, som gav tydligt uttryck för sitt missnöje över snabbheten på dagens spel. Även hemmaspelaren Fidde Hansson avtäckte sin mörkade form genom att låta spjassen tala sitt tydliga språk, och kvitterade ut en stark 5:e plats i finalgruppen som arvode. Samtidigt gjorde sverigeettan Oscar Henriksson ett synnerligen anonymt gruppspel och lunkade in på plats 7 i tabellen. Detta fick sannolikt dagens finalgrupps-10:a, Truls Månsson, att dra en djup suck av uppgivenhet inför deras kommande uppgörelse i slutspelet.

I placeringsgruppen stod Johan Yrlid för en klassisk ”lämna utan giltigt förfall”-sorti efter missad finalgrupp, men i övrigt skiktade sig spelarskaran enligt ett någorlunda väntat utfall. Jakob Jonssons totala dominans visade att rookieraketen Olof Blumes talang nog minsann till stor del kommer från pappans sida.

B-slutspelets semifinaler bjöd däremot på skrällar, åtminstone med gruppspelsresultaten som utgångspunkt. Här fick de två toppspelarna Jakob Jonsson och Joachim Thyzell plötsligen se sig besegrade av den mycket noggranna Anna Holmström respektive 1984-års svenska mästare (!) Thomas Elfström, som hittat tillbaka till äran och hjältarnas sport efter en i stort sett över 20 år lång dvala. Gammal visade sig äldst även i finalen, och Elfström fick återvända hem med pokal i näven för första gången på mycket, mycket lång tid.

I A-slutspelet vann de förstaseedade spelarna sina respektive åttondelsfinaler med undantag för Emil Larsson och Peter Östlund. Östlund konstaterade uppgivet att han tappat bort dragningarna någonstans på vägen och kapitulerade för den betydligt sämre finalgruppsplacerade Matti Månsson. Emil Larssons ”sjua” mot Olof Blume var på förhand mer oviss, men en storspelande Blume visade att han var klart starkast för dagen, ridande på en formtopp som aldrig tycks ta slut. I kvartsfinalen fick han emellertid ett väntat respass av den mycket svårforcerade puckhållarkungen Joakim Lundin, men kasserade trots detta in sin starkaste GP-placering i karriären.

De tre andra kvartsfinalerna gick alla till sju matcher, och det numer klassiska stormötet mellan Hans Österman och Oscar Henriksson föll ut till Hans fördel efter stor dramatik. Hans själv beskrev uppgörelsen med orden  ”som att försöka gå på dejt med en 19-åring”. I en, vad som måste beskrivas som, betydligt svagare uppgörelse drog Matti Månsson det längre strået mot Fidde Hansson medan ärkeräven Lars Fridell vann publikmatchen mot David Nordström några bord bort.

Två semifinaler återstod, men inga skrällar. Fridell manade på sig själv med mantrat ”jag måste orka”, men till föga nytta mot Österman. Månsson pressade fram några sudden death-avgöranden, men till föga nytta mot Lundin. Kvar stod Jocke och Hans i en tämligen väntad final. Efter en inledande 2-0 ledning i matcher för Hans klev Jocke fram och utjämnade till 2-2 efter både suddenmål och dramatiska regeltvister. Hans svarade med att mönstra det berömda järnpsyket och knöt, efter en totalt 4-2 i matcher, ihop den säck som gav honom karriärens GP-seger nr *väldigt hög siffra*.

Innan kvällen var över hann Lars Fridell även besegra Matti Månsson i rallarhockey i en plötsligt frammanad bronsmatch, varpå spelen packades ihop och den tappra finalpubliken vågade sig ut i höstvinterkylan.

Tack Markus Bengtsson för ett fantastiskt arrangemang!

 

4 kommentarer till “Östermansk triumf i Göteborg”

  1. Eric Norén skriver:

    Ett sådant trevligt referat av senaste GP:n ärade ordförande herr Månsson! Nästan som man var på plats i lokalen.

  2. Jimmy Mårdell skriver:

    Kan bara hålla med, bra glöd i pennan!

  3. Matti Månsson skriver:

    Tack! Och hoppas vi får se dig på plats i lokalen på riktigt snart igen, ärade styrelsemedlem emeritus Norén.

Kommentera