Inför 10:e Världsmästerskapet på raken – Peter Östlund

Av Joakim Åström
I Bildspel
4 augusti 2021
0 kommentarer

VM närmar sig med stormsteg och vi tog kontakt med regerande veteranvärldmästaren Peter Öslund för en liten pratstund. 

Du har ju en otrolig rutin och detta blir ditt 10 VM, vad är dina två bästa minnen från tidigare VM-turneringar?

Det är egentligen mina två första VM, 2003 och 2005, som helhet. Men av olika anledningar; den första var nyhetens behag och den andra min egen prestation samt övriga nationers intåg.

2003 i Zürich var det häftigt att bara få vara med på ett VM. Jag hade då spelat i över 10 år men aldrig egentligen satsat och förknippade bordshockey med Umeligan på tisdagar och utöver det endast några enstaka GP-turneringar samt SM varje säsong. Att gå från att årligen möta samma motstånd i några småtrötta GP i en skolmatsal i Granloholm i Sundsvall eller på Carlshöjd i Umeå, till att spela VM mot spelare från 10-15 olika nationaliteter i en stor hotell- och konferensanläggning i Zürich blev lite omtumlande. Det var Daniel Wallén som började hetsa mig hösten 2002 att jag borde åka runt och tävla mer och att jag hade möjlighet att kvala till VM. Tanken på att spela VM hade då aldrig funnits trots att jag hade spelat så länge. Kanske ville han bara ha nån som skjutsade honom till turneringarna, men det blev iaf ett rejält motivationsmässigt lyft för mig. Jag fick en rejäl boost säsongen 2002-03 och höjde min nivå rejält tack vare detta. Våren 2003 gick jag för första gången till semifinal på SM och på VM i slutet på säsongen kände jag när jag väl kom in i tävlingen att jag borde kunna göra nåt liknande. 2003 var ju sista gången som det var självklart att en svensk skulle vinna VM, så möjligheten fanns ju även för mig. På den tiden var det ju samma topp på SM som på VM och man kände precis till vilket motstånd som väntade. Det var ju 9 svenskar som fick spela VM (8 från kvalet + den regerande mästaren som alltid var svensk). Att komma till kvartsfinal då kändes som det sämsta man kunde göra som svensk. Tyvärr stötte jag på min dåvarande sambo Jacob Lindahl i kvartsfinalen och det blev torsk trots en ganska jämn tillställning.

Vid VM 2005 i Riga hade Euro League, föregångaren till World Tablehockey Tour, pågått i två säsonger och jag hade varit runt på diverse tävlingar med Wallén och Pontus Eriksson och mött alla uppstickarna från andra länder, främst Finland, Lettland, Tjeckien och Ryssland, som då hade börjat etablera sig. Jag hade då hunnit med både en SM-final och några topplaceringar i internationella tävlingar och var etablerad på en hög nivå och var tokladdad på VM. Minns att jag ville bli lottad mot de bästa utlänningarna för att få reka dom. Och så blev det också, jag fick typ halva den nya generationen ungdomar. Jag vann min kvalgrupp ganska enkelt före den nya 14-åriga superstjärnan Roni Nuttunen, och därefter kom den bästa tjecken Lukas Turon, samt även Konsta Jukka och Edgars Caics. Finalgruppen var inga problem heller och i slutspelet hade jag ett betongförsvar. Slog Finn Fries i en mental och målsnål holmgång i kvartsfinal innan jag stötte på Roni i semi. Men plötsligt var det jag som var rekad. Från att jag hade varit i ledning 2-1 i matcher vann han 3 raka matcher utan att jag gjorde mål. Där och då insåg jag att den svenska eran var slut. Även om Hans i vann en tight final tack vare två enkla inledande segrar så var det tydligt vem som skulle komma att dominera bordshockeyn de kommande åren.

10 raka VM är minst sagt imponerande, hur lyckas du hålla både motivation och nivå under så lång tid?

Jag har haft tur. Olika faktorer har sammanfallit på ett optimalt sätt flera gånger som gjort att jag har haft motivationen att fortsatta spela. Och min tävlingsskalle har gjort att jag presterat tillräckligt bra för att hålla en hyfsad nivå. I början av 2000-talet var jag faktiskt på väg att lägga av. Det var total slentrian i bordshockeyn. Samma svenskar och samma tävlingar. Tack vare Euro League, utlänningarnas intåg och internationella tävlingar och resor har jag fortsatt de senaste 20 åren. Det har blivit en form av livsstil.

Går vi tillbaka längre, till 90-talet, var jag egentligen inte så laddad, men tyckte att Umeligan var ett skönt avbrott från verkligheten. Jag var skoltrött och hade även tröttnat på de övriga sporter, fotboll och badminton, som jag utövade aktivt i föreningar. Jag har alltid varit tävlingsinriktad men även nördig så bordshockeyn blev den perfekta mentala frizonen. En annan faktor är nog att jag inte har tagit så seriöst på bordshockeyn. Jag har ju aldrig tränat särskilt mycket på egen hand. Och då har jag heller aldrig satt nån press på mig heller. Typ inga förväntningar inför turneringar. Även om jag är en extrem tävlingsmänniska i allt jag gör så försöker jag distansera mig till resultaten och mest se det som en kul grej. Att jag ändå har blivit rätt ok resultatmässigt beror ju på att jag har spelat sjukt många matcher. Ligor, GP:s, WTHT samt såklart 10 raka VM och snart 30 raka SM. Jag har tävlat mig till en rätt jämn och hög nivå. Däremot måste man ju ha den sista träningsdisciplinen, som t.ex Oscar Henriksson har, eller för den delen Hans en gång i tiden, för att nå längre, och den har jag saknat. Samtidigt tror jag att risken varit överhängande att jag hade tröttnat och lagt av om jag hade toksatsat och toktränat. Lex Daniel Asplund. Genom att tokträna och därmed få snabba resultat och sedan bara känna press från sig själv så tror jag det är lätt att tappa lusten. Tror det blir bara ångest till slut. Jag har sett bordshockeyn som ett kul vardagsbreak. Utifrån min aktuella livssituation har det handlat om t.ex komma hemifrån när förhållandet känns drygt eller ta en långweekend ons-mån när jag är knäckt på jobbet. Som sagt, bordshockeyn har varit en frizon. Många gånger har jag även kombinerat en tävling med en semesterresa så att bordshockeyn inte är det primära. Skulle jag bara åka för att spela och tokträna inför den tävlingen skulle risken vara överhängande för kollaps och att jag kommer hem besviken. Och även om det skulle leda till en vinst skulle det säkert bara kännas ”Ja, men med tanke på hur mycket jag tränat så skulle jag bara vinna” och så skulle jag ändå inte vara mer än tillfälligt nöjd. Och så kommer pressen inför nästa turnering att återupprepa vinsten. Att Jacob kunde hitta motivation och mental förmåga att vinna 7 raka SM tycker jag därför är den största bordshockeyprestationen i historien.

Hur ser du på dina chanser att försvara veteran-VM guldet från 2019?

Inget är ju omöjligt. Men jag brukar tävla mig i form under säsongen och vara som bäst i slutet kring SM och VM/EM. Att nu börja med ett VM efter att jag inte rört ett spel på 1,5 år känns såklart inte optimalt. Samtidigt känns det kul att spela. Om jag bara får till centerfinterna, vilket jag haft stora problem med sedan den nya pucken kom 2019, så kan det gå bra. Nu sista veckan innan måste jag helt enkelt träna och få min bakåtspjass att fungera.  Då kommer även mitt självförtroende att öka. Jag vet ju vilka gubbar som väntar på mig och det är knappast någon som överraskar med en ny spelstil. Vore ju skoj att i sjunde avgörande matchen vända 0-2 till seger mot Titov igen. Men denna gång tror jag det är mer rimligt att någon annan svensk än jag vinner. Mitt tips går till Jocke Lundin som själv säger att han tränat extremt mycket under pandemin och är bättre än någonsin.

Peter efter VM-guldet i veteranklassen 2019

Det är 16 år sedan någon svensk vann VM senast. Kommer det att hända igen?

Ja, man lär ju vara optimist. Men i dagsläget är det bara Oscar som har den chansen. Jag har ju tränat lite med honom innan detta VM och känner att han faktiskt har möjligheten. Kanske framförallt nu när det är ett ovanligt läge där inga större turneringar har spelats på länge och många andra kanske har tappat motivation och form. Oscar har tränat hårt och är riktigt bra. Han har både motivation och rutin nu, så det är ju en bra kombination. Och sedan saknas ju Borisov på detta VM, vilket öppnar upp för skrällar. Jag tror på en ny segrare i detta VM. Mitt tips är att Oscar eller nån ukrainare vinner.

Sedan får vi se till att plocka fram en ny generation svenskar med motivation. Vi gamla trötta gubbar måste ju få kasta in handduken nån gång. Men jag lär väl säkert spela vidare tills jag inte kvalar in längre. Jag hoppas att det inte tar ytterligare 10 raka VM.

Svenska truppen innehåller flera debutanter i år. Har du något/några tips till som åker på sitt första VM?

Ha kul! Slappna av och njut av stämningen! Njut av att se en arg Pikl toksvettas och högljutt beklaga sig över att allt är emot honom. Njut av regeldispyter mellan ukrainska och ryska ungdomar. Det är ingen press på er. Däremot är det press på många av era motståndare så försök utnyttja det när ni möter dom. Däremot ska ni ge fan i att sno poäng av mig. Men går det bra, så se till att njuta ännu mer. Och går det dåligt så kommer det minst 10 nya VM att kvala in till. Och på kvällen efter tävlingen får man dricka öl och umgås med alla andra nördar oavsett hur det har gått och det är alltid trevligt.



Lämna ett svar