"Nu lägger jag av." Bordshockeyns suverän Jacob Lindahl är säker på sin sak. VM-fiaskot får avsluta en annars så otrolig karriär.
- Kan jag inte motivera mig att träna inför ett VM, hur skall jag då kunna bry mig om Sundsvallsspelen och andra vanliga tävlingar? säger en från Helsingfors hemkommen detroniserad mästare.

Efter sex raka SM-guld från 1991 till 1996 och två VM-guld, 1992 och 1995, har Jacob bevisat allt. En karriär liknande Jacobs kommer vi aldrig få se skymten av igen. Saknaden efter Jacob känns redan. Att tänka sig bordshockey utan Jacob är som att tänka sig hockey utan Gretzky, det går liksom inte.

Men sluta vid 23 års ålder, dessutom som regerande svensk och allsvensk mästare. Har motivationsproblemet kommit så tvärt?
- Känslan att inte bry sig om att vinna har kommit smygande ända sedan första VM-guldet i Brno 1992. Ju mer man vinner, desto mindre ger det. Jacob spekulerar i att han vunnit ihjäl sig själv. Att det var bättre för sporten att någon annan vann VM. Och så får aldrig en vinnare resonera.

Många av Jacobs gamla ärkefiender har redan lagt av. Det känns säkert inte roligt för Jacob som behöver utmaningar. Dessutom tar jobbet som kock på Umeås innekrogar allt mer tid. Under sommaren flyttar Jacob dessutom ihop med sin käraste, Linda. Så tiden att träna blir allt mindre. Och Jacob kan inte tänka sig att vara topp tio och vinna en tävling då och då:
- Jag vill alltid vinna, så har jag alltid varit. Annars gör jag något annat.

Finns det ingenting som kan ändra på beslutet? Ett hägrande sjunde SM-guld, revansch på Hans Österman och att för första gången på många år få slå ur underläge?
- Så känns det inte idag, och jag tror inte jag ändrar mig. Lag-SM skall jag emellertid spela. Vinna guld till Umeå - det lockar fortfarande.

- Annars är bordshockeyn ett avslutat kapitel.